Titta

UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Om UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Föreläsningar av 2017 års Nobelpristagare. Inspelat den 7-8 december 2017.

Till första programmet

UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017 : Nobelföreläsning i litteratur 2017Dela
  1. Det är en stor ära att vara en av de två
    som steg in genom den dörren i år.

  2. Om jag försöker gå ut samma väg,
    kommer dörren då att vara låst?

  3. Jag vet inte hur jag tar mig härifrån.

  4. Mina damer och herrar,
    jag heter Sara Danius-

  5. -och jag är Svenska Akademiens
    ständiga sekreterare.

  6. Jag har en mycket angenäm uppgift-

  7. -nämligen att presentera vår författare-

  8. -2017 års Nobelpristagare,
    mr Kazuo Ishiguro-

  9. -som sitter mittemot mig.

  10. Det har varit ett sant nöje-

  11. -för Svenska Akademien
    och alla dess ledamöter-

  12. -att diskutera era romaner
    och fantastiska noveller.

  13. Vi har lärt oss mycket,
    och vi är oerhört glada för-

  14. -att ni vill närvara här i dag.

  15. Mina damer och herrar, låt oss
    tillsammans välkomna Kazuo Ishiguro.

  16. Tack.

  17. Den där dörren som Sara Danius
    och jag nyss kom in igenom-

  18. -öppnas, har jag fått berättat för mig,
    endast två gånger om året.

  19. Först när den ständiga sekreteraren
    tillkännager årets Nobelpristagare-

  20. -och sen när Nobelpristagaren
    kommer in för att hålla sin föreläsning.

  21. Det är en stor ära att vara en av de två
    som steg in genom den dörren i år.

  22. Om jag försöker gå ut samma väg,
    kommer dörren då att vara låst?

  23. Jag vet inte hur jag tar mig härifrån.

  24. Men det är en oerhört stor
    och fantastisk ära att vara här.

  25. Tack för att ni kom hit.
    Jag vet att några av er har rest långt.

  26. Om ni hade stött på mig
    under hösten 1979-

  27. -hade ni kanske haft svårt att ringa in
    min sociala och etniska tillhörighet.

  28. Jag var då tjugofyra år gammal.
    Mina anletsdrag såg japanska ut.

  29. Men till skillnad från
    andra japaner i Storbritannien-

  30. -hade jag axellångt hår
    och en slokande banditmustasch.

  31. Min enda märkbara accent var en som
    talades av människor i södra England-

  32. -och som tidvis blandades upp med
    loja, redan omoderna, hippieuttryck.

  33. Vi kanske hade diskuterat
    holländsk totalfotboll-

  34. -eller Bob Dylans senaste skiva-

  35. -eller kanske det år jag ägnat åt
    att arbeta med Londons hemlösa.

  36. Om ni hade frågat om
    Japan och dess kultur-

  37. -hade ni kanske kunnat ana
    en viss irritation-

  38. -när jag sa mig vara okunnig om ämnet
    då jag inte hade satt min fot i landet-

  39. -sen jag lämnat det vid fem års ålder.

  40. Jag hade kommit med en väska, en
    gitarr och en skrivmaskin till Buxton-

  41. -en liten engelsk ort med en gammal
    vattenkvarn och omgivande åkermark.

  42. Jag hade blivit antagen
    till en ettårig författarutbildning-

  43. -vid University of East Anglia.

  44. Universitetet låg 1,5 mil bort,
    i domkyrkostaden Norwich-

  45. -men jag hade ingen bil, så jag
    var tvungen att åka dit med buss.

  46. Den avgick en gång på morgonen, en
    gång vid lunch och en gång på kvällen.

  47. Detta var dock ingen större prövning.

  48. Jag närvarade sällan vid universitetet
    mer än två gånger i veckan.

  49. Jag hyrde ett rum i ett hus som ägdes
    av en man som blivit lämnad av sin fru.

  50. Kanske var huset fullt av
    skuggor av hans krossade drömmar-

  51. -eller så ville han bara undvika mig.

  52. Hur som helst kunde det gå flera dagar
    utan att han syntes till.

  53. Med andra ord: efter det hektiska liv
    jag hade levt i London-

  54. -befann jag mig nu
    i en sällsynt tystnad och avskildhet-

  55. -i vilken jag kunde
    förvandla mig till författare.

  56. Mitt lilla rum var inte helt olikt
    författarens klassiska vindskupa.

  57. Taket sluttade klaustrofobiskt-

  58. -men om jag stod på tå
    kunde jag blicka ut genom fönstret-

  59. -över upplöjda fält
    som sträckte sig mot horisonten.

  60. Det fanns ett bord vars yta täcktes av
    min skrivmaskin och skrivbordslampa.

  61. På golvet fanns, i stället för en säng,
    ett rektangulärt stycke skumgummi-

  62. -som fick mig att svettas i sömnen,
    även under de iskalla Norfolknätterna.

  63. I det rummet granskade jag de två
    noveller jag skrivit under sommaren-

  64. -och undrade om de dög att visa upp
    för mina nya klasskamrater.

  65. Vi var sex personer som skulle
    träffas en gång varannan vecka.

  66. Jag hade ännu inte skrivit
    nån prosa av vikt.

  67. Jag hade fått min utbildningsplats tack
    vare en radiopjäs som ratats av BBC.

  68. Eftersom jag tidigare haft planer på
    att bli rockstjärna före 20 års ålder-

  69. -var mina litterära ambitioner
    en ganska nylig upptäckt.

  70. De två noveller jag nu fingranskade
    hade skrivits i ett tillstånd av panik-

  71. -efter beskedet
    att jag kommit in på utbildningen.

  72. Den ena handlade om
    en självmordspakt-

  73. -den andra om gatuvåld i Skottland där
    jag hade arbetat som socialarbetare.

  74. De var inte särskilt bra.

  75. Jag påbörjade en ny berättelse
    om en tonåring som förgiftade sin katt-

  76. -i ett samtida Storbritannien.

  77. Men under min tredje vecka
    i det lilla rummet-

  78. -började jag skriva med en ny
    och angelägen intensitet om Japan-

  79. -om Nagasaki, min födelsestad,
    under andra världskrigets sista dagar.

  80. Det här kom som en överraskning
    för mig.

  81. Nu är det självklart för unga författare
    med blandad kulturell tillhörighet-

  82. -att utforska sina rötter i sina texter.

  83. Så var dock inte fallet på den tiden.

  84. Det skulle dröja ännu några år tills
    multikulturell litteratur blev på modet.

  85. Salman Rushdie hade ännu
    bara skrivit en obskyr roman.

  86. Ombedda att nämna en stor författare
    kunde folk ha svarat Margaret Drabble.

  87. Äldre namn hade varit
    Murdoch, Amis, Golding-

  88. -Burgess och Fowles.

  89. Utländska författare som Márquez,
    Kundera och Borges lästes av ett fåtal.

  90. Deras namn var okända,
    även för flitiga läsare.

  91. Efter att ha avslutat
    min japanska berättelse-

  92. -började jag, trots att jag ansåg mig
    ha slagit in på en ny och viktig väg-

  93. -undra om det hela var en utsvävning.

  94. Borde jag återvända till
    "normala" ämnen?

  95. Det var först efter stor tvekan som jag
    började visa min novell för andra.

  96. Jag är, än i dag, oerhört tacksam
    gentemot mina studiekamrater-

  97. -mina lärare,
    Malcolm Bradbury och Angela Carter-

  98. -samt författaren Paul Bailey,
    som var tillfällig lärare det året-

  99. -för deras
    avgjort uppmuntrande gensvar.

  100. Om de hade varit mindre positiva skulle
    jag nog aldrig mer skrivit om Japan.

  101. Så som det nu var återvände jag
    till mitt rum och skrev och skrev.

  102. Under vintern 1979-1980,
    och ett gott stycke in på våren-

  103. -pratade jag knappt med nån,
    förutom mina fem klasskamrater-

  104. -handlaren som sålde de frukostflingor
    och lammnjurar jag livnärde mig på-

  105. -och min flickvän Lorna,
    i dag min hustru-

  106. -som hälsade på mig varannan helg.

  107. Det var inget harmoniskt liv-

  108. -men under den tiden skrev jag hälften
    av min första roman "Berg i fjärran"-

  109. -som utspelar sig i Nagasaki under
    återhämtningsåren efter atombomben.

  110. Tidvis laborerade jag med noveller
    som inte utspelade sig i Japan-

  111. -bara för att märka
    att mitt intresse snabbt falnade.

  112. De månaderna var avgörande. Utan
    dem hade jag nog inte blivit författare.

  113. Sen dess har jag ofta blickat tillbaka
    och undrat vad det var som pågick.

  114. Varifrån kom denna märkliga energi?

  115. Min slutsats är
    att jag vid den tidpunkten-

  116. -hade börjat ägna mig åt
    en angelägen bevarandegärning.

  117. För att förklara detta
    måste jag backa tillbaka lite.

  118. Jag kom till England vid fem års ålder
    tillsammans med min familj år 1960-

  119. -till ett välbärgat område i utkanten av
    Guildford i Surrey, 5 mil från London.

  120. Min far var oceanograf och hade
    anställts av den brittiska staten.

  121. Maskinen han uppfann-

  122. -är nu en del av den fasta utställningen
    på Londons vetenskapsmuseum.

  123. Fotona som togs
    strax efter vår ankomst-

  124. -visar ett England från en svunnen tid.

  125. Männen bär
    V-ringade ylletröjor och slips.

  126. Bilarna har ännu fotsteg
    och ett reservhjul baktill.

  127. The Beatles, den sexuella revolutionen,
    studentprotester och mångkultur-

  128. -var på väg-

  129. -men det är svårt att tänka sig att det
    England vi möttes av ens anade detta.

  130. En fransman eller italienare
    var en ovanlig syn-

  131. -så vad var då inte en japan?

  132. Vi bodde på en återvändsgata
    med tolv hus-

  133. -alldeles där de stenlagda gatorna
    slutade och landsbygden tog vid.

  134. Det var nära till närmaste gård-

  135. -och de stigar på vilka korna
    lunkade fram och tillbaka mellan fälten.

  136. Mjölk levererades med häst och vagn.

  137. Ett mycket tydligt minne från min
    första tid i England var igelkottarna-

  138. -de söta, taggiga nattaktiva djur
    som är så vanliga där.

  139. De krossades av bildäck under natten
    och lämnades kvar i morgondaggen-

  140. -prydligt uppradade längs vägkanten
    i väntan på att samlas in av sopåkarna.

  141. Grannarna gick i kyrkan-

  142. -och när jag gick för att leka med deras
    barn märkte jag att de bad innan de åt.

  143. Jag gick i söndagsskolan
    och sjöng snart i kyrkokören.

  144. Jag blev, vid tio års ålder, den första
    japanska förstasångaren i Guildford.

  145. I den lokala grundskolan
    var jag det enda icke-engelska barnet-

  146. -förmodligen det allra första nånsin.

  147. Från elva års ålder åkte jag tåg
    till min skola i grannstaden-

  148. -och delade vagn med män som bar
    randig kostym och plommonstop-

  149. -och var på väg till arbetet i London.

  150. Jag hade nu lärt mig hur engelska
    medelklasspojkar skulle uppföra sig.

  151. När jag besökte vänner skulle jag ställa
    mig upp när en vuxen kom in i rummet.

  152. Jag hade lärt mig att be om lov
    innan jag lämnade matbordet.

  153. Jag var den enda utländska pojken i
    området och var därmed en celebritet.

  154. Barn kände till mig
    innan vi hade träffats.

  155. För mig okända vuxna tilltalade mig
    vid namn ute på gatan eller i affärer.

  156. När jag tänker på att det här bara var
    knappt 20 år efter andra världskriget-

  157. -under vilket Japan hade varit fienden-

  158. -förundras jag över den öppenhet och
    generositet som vår familj möttes av-

  159. -i detta vanliga engelska samhälle.

  160. Den tillgivenhet och respekt
    jag känner-

  161. -för den generation britter
    som genomlevde andra världskriget-

  162. -och byggde upp en välfärdsstat
    i dess efterdyningar-

  163. -stammar i huvudsak från mina
    personliga erfarenheter under de åren.

  164. Men under denna tid levde jag ett helt
    annat liv med mina japanska föräldrar.

  165. Hemma hade vi andra regler-

  166. -andra förväntningar
    och ett annat språk.

  167. Mina föräldrars ursprungliga plan var
    att återvända till Japan efter två år.

  168. Under våra första elva år i England
    förblev planen att återvända "nästa år".

  169. Därför såg sig mina föräldrar hela tiden
    som besökare, inte immigranter.

  170. De talade ofta
    om engelsmännens underliga vanor-

  171. -utan tanke på att anamma dem.

  172. Det förutsattes länge att jag skulle
    framleva mitt vuxna liv i Japan-

  173. -och den japanska delen
    av min fostran upprätthölls.

  174. Jag fick månatliga paket med japanska
    seriemagasin, tidningar och läromedel-

  175. -som jag slukade med stor iver.

  176. Paketen slutade dyka upp när jag kom
    upp i tonåren, kanske efter farfars död-

  177. -men mina föräldrars prat om gamla
    vänner, släktingar och livet i Japan-

  178. -försåg mig
    med ständigt nya bilder och intryck.

  179. Och jag hade mina egna minnen,
    förvånansvärt många och tydliga-

  180. -av mina mor- och farföräldrar,
    mina favoritleksaker-

  181. -det traditionella hus vi bott i och som
    jag, än i dag, kan återskapa i minnet-

  182. -mitt daghem, vår spårvagnshållplats,
    den arga hunden som bodde vid bron-

  183. -den barnanpassade frisörstolen-

  184. -som hade en ratt
    framför den stora spegeln.

  185. Allt detta ledde till
    att jag under min uppväxt-

  186. -långt innan jag ens kommit på tanken
    att skapa egna världar på prosa-

  187. -i fantasin konstruerade en rikt
    detaljerad plats som kallades Japan.

  188. Det var en plats där jag hörde hemma-

  189. -och från vilken jag härledde delar av
    min identitet och mitt självförtroende.

  190. Det faktum att jag inte besökte Japan-

  191. -gjorde bara min bild av landet
    än mer levande och personlig.

  192. Därav behovet av bevarande.

  193. När jag kom upp i tjugoårsåldern-

  194. -började jag, om än inte uttalat,
    komma underfund med vissa saker.

  195. Jag började inse att mitt Japan kanske
    inte var en plats jag kunde flyga till.

  196. Det liv som mina föräldrar pratade om
    och som jag mindes från min barndom-

  197. -hade till stor del försvunnit
    under 1960- och 1970-talen.

  198. Det Japan som fanns i mitt huvud
    var en känslomässig konstruktion-

  199. -som skapats av ett barn utifrån
    minnen, fantasier och spekulationer.

  200. Och jag hade,
    kanske främst av allt, insett-

  201. -att för varje år som gick-

  202. -blev mitt Japan, denna oskattbara
    plats som jag hade vuxit upp med-

  203. -alltmer avlägset.

  204. Jag är övertygad om att det var
    känslan av att mitt Japan var unikt-

  205. -och samtidigt nånting oerhört skört-

  206. -nåt som inte kunde styrkas av andra-

  207. -som fick mig att arbeta
    i det lilla rummet i Norfolk.

  208. Jag fäste på papper
    den där världens speciella färger-

  209. -seder, konventioner, värdighet och
    brister, alla mina tankar om platsen-

  210. -innan alltihop bleknade i mitt minne.

  211. Jag ville återskapa mitt Japan
    på prosa och därmed skydda det-

  212. -för att sen kunna peka på en bok och
    säga: "Ja, där är mitt Japan. Där inne."

  213. Våren 1993,
    tre och ett halvt år senare.

  214. Lorna och jag bodde nu i London, i
    en hyreslägenhet i ett högt, smalt hus-

  215. -som stod på en kulle i ett av
    stadens högst belägna områden.

  216. Det stod en tv-mast i närheten,
    och när vi försökte lyssna på skivor-

  217. -invaderades då och då våra högtalare
    av spöklika tv-röster.

  218. I vårt vardagsrum fanns ingen soffa,
    bara två madrasser täckta av kuddar.

  219. Ett stort bord var min arbetsplats
    på dagen och vår matplats på kvällen.

  220. Det var inte luxuöst men vi trivdes.

  221. Jag hade gett ut min första roman-

  222. -och jag hade skrivit manuset till en
    kortfilm som skulle visas i brittisk tv.

  223. Jag var rätt stolt
    över min första roman-

  224. -men den våren gjorde en gnagande
    känsla av missnöje sig påmind.

  225. Problemet var att min första roman och
    mitt första tv-manus var alltför lika.

  226. Inte ämnesmässigt,
    utan när det gällde teknik och stil.

  227. Jag insåg att min roman liknade ett
    manus med dialog och regianvisningar.

  228. Den dög,
    men nu var mitt mål att skriva prosa-

  229. -som bara fungerade i bokform.

  230. Varför skriva romaner om de erbjuder
    samma upplevelse som att titta på tv?

  231. Hur skulle skriven prosa nånsin
    kunna tävla mot biografer och tv-

  232. -om den inte erbjöd nåt unikt, nåt som
    de andra konstformerna saknade?

  233. Vid den här tiden blev jag sjuk
    och var sängliggande i några dagar.

  234. När jag hade klarat av det värsta
    och inte längre ville sova hela tiden-

  235. -upptäckte jag att det tunga föremål
    vars närvaro i sängen hade retat mig-

  236. -var första delen av Marcel Prousts
    "På spaning efter den tid som flytt"-

  237. -som den heter i översättning.

  238. Den låg där, så jag började läsa den.

  239. Kanske spelade
    mitt febriga tillstånd in-

  240. -men jag trollbands
    av inledningen och Combray-delen.

  241. Jag läste dem om och om igen.

  242. Utöver styckenas rena skönhet-

  243. -fascinerades jag av det sätt på vilket
    Proust länkade samman sin skildring.

  244. Händelserna följde inte på varandra
    enligt vedertagna regler för kronologi-

  245. -eller för en linjär intrig.

  246. I stället var det fria associationer
    och nyckfulla hågkomster-

  247. -som band ihop en händelse
    med en annan.

  248. Varför hade två,
    till synes, obesläktade ögonblick-

  249. -placerats sida vid sida
    i berättarens huvud?

  250. Plötsligt såg jag för mig ett spännande,
    friare sätt att strukturera nästa roman.

  251. Ett som skänkte texten komplexitet-

  252. -och skildrade en inre aktivitet
    som var omöjlig att fånga på film.

  253. Om jag hoppade från stycke till stycke-

  254. -i enlighet med berättarens
    associationer och minnen-

  255. -kunde jag komponera min text likt en
    konstnär som målar en abstrakt tavla.

  256. Jag kunde lägga nåt som skett nyligen
    intill nåt som ägt rum för tjugo år sen-

  257. -och be läsaren
    att begrunda sambandet.

  258. Då skulle jag kanske kunna visa på de
    lager av självbedrägeri och förnekelse-

  259. -som fördunklar en människas syn
    på sig själv och sitt förflutna.

  260. Mars 1988.
    Jag var trettiotre år gammal.

  261. Vi hade nu en soffa, och jag låg på den
    och lyssnade på en Tom Waits-skiva.

  262. Lorna och jag hade köpt ett hus
    i en enkel men trevlig del av London.

  263. Där hade jag mitt första arbetsrum.

  264. Det var litet och saknade dörr,
    men jag kunde sprida ut mina papper-

  265. -utan att behöva städa undan dem
    varje kväll.

  266. I det rummet hade jag, trodde jag i alla
    fall, nyss avslutat min tredje roman.

  267. Den utspelade sig inte i Japan.

  268. Mitt Japan var nu mindre ömtåligt
    tack vare mina två första romaner.

  269. Den nya boken, "Återstoden av dagen",
    framstod snarare som oerhört engelsk-

  270. -men förhoppningsvis inte
    på många äldre författares vis.

  271. Jag var noga med att inte förutsätta
    att alla mina läsare var engelsmän-

  272. -med en medfödd kunskap
    om engelska seder och bruk.

  273. Vid det laget hade författare
    som Rushdie och Naipaul-

  274. -banat väg för en mer internationell,
    utblickande brittisk litteratur-

  275. -som inte rutinmässigt förutsatte
    Storbritanniens vikt och värde.

  276. De var postkoloniala
    i ordets vidaste bemärkelse.

  277. Jag ville skriva internationell prosa-

  278. -som överskred
    kulturella och lingvistiska gränser-

  279. -även när det jag skrev utspelade sig
    i en synnerligen engelsk värld.

  280. Jag ville skapa
    en mytisk version av England-

  281. -vars grunddrag människor världen
    över troligtvis redan var bekanta med-

  282. -inklusive de som aldrig besökt landet.

  283. Boken jag hade skrivit handlade om en
    engelsk butler som alltför sent inser-

  284. -att han levt enligt fel värderingar-

  285. -och slösat bort sina bästa år
    på att tjäna en nazistsympatisör.

  286. Genom att inte ta moraliskt
    och politiskt ansvar för sitt liv-

  287. -har han, i grund och botten,
    slösat bort det.

  288. I sin strävan
    efter att vara den perfekta tjänaren-

  289. -har han förbjudit sig själv att älska,
    och älskas av, kvinnan han håller av.

  290. Efter ett flertal genomläsningar
    kände jag mig ganska nöjd-

  291. -men jag hade ändå en gnagande
    känsla av nånting fattades.

  292. Sen befann jag mig, som sagt,
    i vårt hus en kväll.

  293. Jag låg på soffan
    och lyssnade på Tom Waits.

  294. Waits började sjunga "Ruby's arms".
    Några av er kanske känner till den.

  295. Jag funderade faktiskt på
    att sjunga den för er-

  296. -men sen ändrade jag mig.

  297. Den handlar om en man som lämnar
    sin älskade sovande i sängen.

  298. Det är tidig morgon, och han hoppar på
    ett tåg. Det är inget speciellt med det.

  299. Men sången handlar om
    en kärv vagabond-

  300. -som är mycket ovan vid
    att visa sina känslor.

  301. Men nånstans mot mitten av sången
    säger sångaren att han är förkrossad.

  302. Det är nästan olidligt rörande på grund
    av konflikten mellan känslan i sig-

  303. -och det oerhörda motstånd som han
    måste ha övervunnit för att röja den.

  304. Waits sjunger
    med en renande storslagenhet-

  305. -och en livslång hårdhudad stoicism
    raseras av en överväldigande sorg.

  306. När jag lyssnade på Tom Waits
    insåg jag vad jag var tvungen att göra.

  307. Jag hade bestämt att min butler skulle
    bibehålla sina känslomässiga murar.

  308. Han skulle lyckas gömma sig för sig
    själv och för läsaren ända till slutet.

  309. Nu insåg jag att jag behövde tänka om.

  310. För ett ögonblick, i slutet av romanen,
    ett ögonblick som jag skulle välja noga-

  311. -skulle jag låta hans murar krackelera
    och tillåta en stor och tragisk längtan-

  312. -skymta fram.

  313. Jag har, vid upprepade tillfällen, lärt
    mig viktiga saker av sångares röster.

  314. Jag syftar inte främst på texterna,
    utan snarare på själva framförandet.

  315. En sångröst förmår uttrycka en
    oändligt komplex blandning av känslor.

  316. Under åren har delar av mitt skrivande
    påverkats av, bland andra, Bob Dylan-

  317. -Nina Simone, Emmylou Harris, Ray
    Charles, Springsteen, Gillian Welch-

  318. -och min vän Stacey Kent.

  319. Jag har uppfattat nåt i deras röster
    och tänkt: Ja, just det, där har vi det.

  320. Det är det som jag måste fånga
    i den där scenen. Nåt i den där stilen.

  321. Jag kan ofta inte klä känslan i ord,
    men den finns där i sångarens röst-

  322. -och jag får nånting att sträva efter.

  323. I oktober 1999 inbjöds jag av den
    tyska poeten Christoph Heubner-

  324. -och The International
    Auschwitz Committee-

  325. -att ägna några dagar åt att besöka
    det forna koncentrationslägret.

  326. Jag bodde på ett ungdomscentrum.

  327. Det låg på vägen mellan
    Auschwitz I och dödslägret i Birkenau.

  328. Jag visades runt i området och hade
    informella möten med tre överlevare.

  329. Jag hade, åtminstone geografiskt sett,
    närmat mig hjärtat av de mörka krafter-

  330. -under vilkas skugga
    min generation hade vuxit upp.

  331. I Birkenau,
    under en regnig eftermiddag-

  332. -stod jag vid ruinerna av gaskamrarna,
    nu sällsamt övergivna och förfallna.

  333. De såg likadana ut som när tyskarna
    sprängt dem och flytt från Röda armén.

  334. De fuktskadade byggnadsresterna
    är utsatta för Polens karga klimat-

  335. -och förfaller mer och mer
    från år till år.

  336. Mina värdar talade om sitt dilemma:
    Borde dessa ruiner skyddas?

  337. Borde man täcka dem
    med plexiglaskupoler-

  338. -och bevara dem
    åt kommande generationer?

  339. Eller borde de tillåtas att långsamt,
    och på naturlig väg, helt ruttna bort?

  340. Det är en stark metafor
    för ett större dilemma.

  341. Hur ska den sortens minnen bevaras?

  342. Skulle plexiglaset förvandla ondskans
    lämningar till harmlösa museiföremål?

  343. Vad bör vi välja att minnas? När är det
    bättre att glömma och gå vidare?

  344. Jag var fyrtiofyra år gammal.

  345. Jag hade betraktat andra världskriget,
    med dess fasor och triumfer-

  346. -som den tidigare generationens sak.

  347. Nu insåg jag
    att det inte skulle dröja länge-

  348. -förrän många av dem som bevittnat
    detta skeende inte längre var i livet.

  349. Vad skulle hända då? Skulle plikten att
    minnas falla på min egen generation?

  350. Vi hade inte upplevt krigsåren,
    men vi hade uppfostrats av föräldrar-

  351. -vars liv för evigt hade formats av dem.

  352. Hade jag, i egenskap av författare, en
    plikt som jag förut varit omedveten om?

  353. En plikt att, efter bästa förmåga, föra
    vidare föräldragenerationens minnen-

  354. -till den efter min egen?

  355. Ett tag senare
    talade jag inför publik i Tokyo-

  356. -och jag fick, som så ofta annars, en
    fråga om vad jag tänkt skriva därnäst.

  357. Frågeställaren påpekade att
    mina böcker ofta skildrar människor-

  358. -som upplevt stora sociala
    och politiska förändringar-

  359. -och sen har kämpat för att acceptera
    sina mörka, skamliga minnen.

  360. Skulle även mina framtida böcker,
    frågade hon, utforska det området?

  361. Jag gav henne
    ett tämligen oförberett svar.

  362. Ja, jag skrev ofta om människor som
    slets mellan glömska och hågkomst.

  363. Men vad jag skulle vilja göra nu-

  364. -var att skriva om hur länder eller
    samhällen hanterar samma frågor.

  365. Minns och glömmer ett land på
    samma sätt som en enskild individ-

  366. -eller förekommer det vitala skillnader?

  367. Hur ser ett lands minnen ut?

  368. Var bevaras de?
    Hur formas och styrs de?

  369. Finns det tillfällen då glömska är
    det enda sättet att hejda en våldscykel-

  370. -eller hindra ett samhälle
    från att splittras av kaos och krig?

  371. Kan, å andra sidan, stabila, fria länder
    verkligen byggas på ett fundament-

  372. -bestående av avsiktlig minnesförlust
    och oinfriad rättvisa?

  373. Jag hörde mig själv säga att jag ville
    hitta sätt att skriva om de här sakerna-

  374. -men att jag, för tillfället, tyvärr
    inte visste hur jag skulle bära mig åt.

  375. En kväll i början av 2001-

  376. -i det mörklagda vardagsrummet i vårt
    hus i norra London, dit vi hade flyttat-

  377. -började Lorna och jag titta på
    en videokassett med hyfsad kvalitet-

  378. -med filmen "Twentieth century" från
    1934, regisserad av Howard Hawks.

  379. Titeln syftade inte på det århundrade
    vi nyligen hade lämnat bakom oss-

  380. -utan på ett berömt lyxtåg som, på den
    tiden, förband New York med Chicago.

  381. Filmen är,
    som ni kanske vet, en fartfylld komedi.

  382. Den utspelar sig på tåget och skildrar
    en teatermogul som, alltmer desperat-

  383. -försöker hindra sin största stjärna
    från att bli skådespelerska i Hollywood.

  384. Filmen bärs upp av den framstående
    John Barrymores stora rollprestation.

  385. Hans minspel, hans gester,
    nästan varje replik han uttalar-

  386. -är fyllda av ironier, motsägelser-

  387. -och det groteska i att drunkna
    i självupptagenhet och teatrala manér.

  388. Det är en briljant rollprestation.

  389. Men allt eftersom handlingen fortskred
    insåg jag att jag var rätt oengagerad.

  390. Det förvånade mig.
    Jag gillade Barrymore.

  391. Och jag var mycket förtjust
    i andra Hawks-filmer-

  392. -såsom "Det ligger i blodet"
    och "Endast änglar har vingar".

  393. En timme in i filmen dök en enkel
    men slående idé upp i mitt huvud.

  394. Orsaken till att många övertygande
    figurer i romaner, filmer och pjäser-

  395. -ofta inte berörde mig-

  396. -var att dessa figurer
    inte relaterade till andra figurer-

  397. -i intressanta mänskliga relationer.

  398. Jag tänkte genast på mitt eget arbete.

  399. Vad skulle ske om jag började fokusera
    på mina romanfigurers relationer?

  400. Medan tåget skramlade vidare och
    John Barrymore blev allt mer hysterisk-

  401. -tänkte jag på E.M. Forsters åtskillnad-

  402. -mellan tredimensionella
    och tvådimensionella romanfigurer.

  403. En romanfigur blev tredimensionell,
    menade han-

  404. -genom att överraska oss på ett över-
    tygande vis-

  405. -och därmed framstå i helfigur.

  406. Men tänk om en romanfigur
    var tredimensionell-

  407. -medan hans eller hennes relationer
    inte var det.

  408. I samma föreläsningsserie
    använde Forster en humoristisk bild-

  409. -av hur en romanhandling avlägsnades
    med pincett, likt en slingrande mask-

  410. -för att sen undersökas.

  411. Kunde jag göra en liknande övning-

  412. -och hålla upp de olika relationer
    som genomkorsar alla berättelser?

  413. Kunde jag göra så med mina egna
    verk, såväl avslutade som planerade?

  414. Jag kunde till exempel titta på
    en mentor-elev-relation.

  415. Säger den nåt insiktsfullt och nytt-

  416. -eller var det uppenbart
    att den var en sliten kliché-

  417. -som förekom
    i hundratals mediokra berättelser?

  418. Eller relationen mellan två vänner
    och rivaler? Är den dynamisk?

  419. Har den känslomässig genklang?
    Utvecklas den? Överraskar den?

  420. Är den tredimensionell?

  421. Jag tyckte mig plötsligt förstå varför
    mina romaner innehöll vissa misstag-

  422. -trots desperata åtgärdsförsök.

  423. En tanke slog mig medan jag
    fortsatte stirra på John Barrymore.

  424. Alla bra historier, oavsett om de är
    radikala eller konservativa till stilen-

  425. -måste skildra viktiga relationer-

  426. -som berör, roar,
    retar upp och överraskar oss.

  427. Om jag ägnade mer tid
    åt relationerna framöver-

  428. -skulle kanske mina romanfigurer
    sköta sig själva.

  429. Jag inser att jag kanske framför en idé-

  430. -som ni alltid har funnit helt uppenbar.

  431. Men den här tanken slog mig
    förvånansvärt sent i min karriär-

  432. -och jag ser den som en vändpunkt-

  433. -jämförbar med de övriga
    som jag har beskrivit.

  434. Jag började ge mina berättelser
    en ny struktur.

  435. När jag skrev "Never let me go"-

  436. -utgick jag från relationerna
    mellan de tre huvudkaraktärerna-

  437. -och fortsatte sen
    med deras övriga relationer.

  438. De viktigaste vändpunkterna i en
    författares karriär ser ofta ut så här.

  439. De är ofta små, simpla ögonblick.

  440. De är lågmälda, privata,
    uppenbarelser som gnistrar till.

  441. De är sällsynta, och när de väl kommer
    sker det ofta utan större fanfar-

  442. -och utan
    mentorers och kollegors tillrådan.

  443. De tävlar ofta om vår uppmärksamhet
    med andra, mer påträngande, krav.

  444. Ibland går dessa upptäckter stick i stäv
    med den rådande uppfattningen-

  445. -men när de dyker upp är det viktigt
    att vi inser deras betydelse.

  446. Annars glider de oss ur händerna.

  447. Jag har betonat
    det lilla och det privata-

  448. -för det är det mitt arbete handlar om.

  449. En människa som skriver i ett tyst rum-

  450. -i ett försök att kommunicera med nån
    annan som läser i ett annat tyst rum.

  451. Berättelser kan roa, förmedla kunskap
    eller argumentera för en ståndpunkt.

  452. Men för min del är det allra viktigaste
    att de förmedlar känslor.

  453. Att de talar till oss som människor,
    tvärsöver alla gränser och skiljelinjer.

  454. Berättelser är en del
    av glamorösa industrier:

  455. Bokindustrin, filmindustrin,
    tv-industrin och teaterindustrin.

  456. Men i slutänden handlar berättelser om
    att en människa säger till en annan:

  457. Så här känner jag.
    Förstår du vad jag menar?

  458. Känner du likadant som jag?

  459. Då har vi kommit fram till nutid.

  460. Jag insåg nyligen att jag i flera år
    hade levt som inuti en bubbla.

  461. Jag hade undgått att lägga märke till
    omgivningens frustration och oro.

  462. Min värld, en civiliserad, stimulerande
    plats fylld av fördomsfria människor-

  463. -var betydligt mindre
    än jag föreställt mig.

  464. 2016, ett år fyllt av överraskande och,
    i mitt tycke, dystra politiska skeenden-

  465. -i Europa och USA-

  466. -och av avskyvärda terrordåd
    världen över-

  467. -fick mig att tillstå att de liberala
    värdenas ohejdbara frammarsch-

  468. -som jag tagit för given sen barnsben-

  469. -kanske var en illusion.

  470. Jag tillhör en generation
    som tenderar att vara optimistisk.

  471. Generationen före förvandlade Europa-

  472. -från en plats med totalitära regimer,
    folkmord och blodbad utan motstycke-

  473. -till en region med liberala demokratier
    och gränsöverskridande frändskap.

  474. Vi såg kolonialmakterna falla sönder-

  475. -ihop med den förkastliga förmätenhet
    de byggde på.

  476. Framsteg gjordes inom feminism-

  477. -HBT-rättigheter
    och flerfrontskriget mot rasism.

  478. Vi växte upp under den ideologiska
    och militära sammandrabbningen-

  479. -mellan kapitalism och kommunism-

  480. -och bevittnade, vad många av oss
    ansåg vara, ett lyckligt slut.

  481. I efterhand ter sig epoken efter murens
    fall som en tid av självbelåtenhet-

  482. -och försummade möjligheter.

  483. Vi har låtit stora ojämlikheter när det
    gäller välstånd och möjligheter växa-

  484. -mellan och inom länder.

  485. I synnerhet den katastrofala
    invasionen av Irak 2003-

  486. -och åren av åtstramningspolitik
    som drabbat vanliga människor-

  487. -efter 2008 års skandalösa finanskris-

  488. -har lett till en verklighet där höger-
    extremism och stamnationalism frodas.

  489. Rasismen, i såväl dess traditionella
    form som dess nutida tappning-

  490. -ökar än en gång.

  491. Den rör sig under våra civiliserade
    gator likt ett nyväckt begravt monster.

  492. Vi tycks sakna
    gemensamma progressiva ideal.

  493. Även de rika demokratierna i väst
    splittras upp i rivaliserande läger-

  494. -som för en bitter strid
    om resurser och makt.

  495. Och runt hörnet,
    som vi kanske redan har passerat-

  496. -väntar nya vetenskapliga,
    tekniska och medicinska utmaningar.

  497. Ny genteknik, som exempelvis
    genmodifieringstekniken CRISPR-

  498. -och framsteg inom AI och robotteknik-

  499. -ger oss möjlighet att rädda liv-

  500. -men kan även skapa grymma
    meritokratier som liknar apartheid-

  501. -och omfattande arbetslöshet,
    även bland den högutbildade eliten.

  502. Här är jag alltså,
    en man i sextioårsåldern-

  503. -som gnuggar sig i ögonen i ett försök
    att, ute i dimman, skönja konturerna-

  504. -av den värld som jag inte ens
    anade fanns förrän helt nyligen.

  505. Hur ska en trött författare tillhörande
    en intellektuellt utmattad generation-

  506. -orka betrakta denna obekanta plats?

  507. Har jag nåt kvar inom mig som kan
    skänka människor perspektiv-

  508. -och en känslomässig dimension
    hos de tvister och krig som väntar-

  509. -när samhällen kämpar för att
    anpassa sig till oerhörda förändringar?

  510. Jag gör så gott jag kan, för jag tror
    fortfarande att litteraturen är viktig-

  511. -framför allt när vi ska navigera
    denna svårframkomliga terräng.

  512. Men jag överlåter åt yngre författare
    att inspirera och leda oss.

  513. Det här är deras tidsålder, och de har
    kunskap och instinkter som jag saknar.

  514. Inom litteraturens, filmens, tv:ns och
    teaterns värld finns modiga förmågor:

  515. Kvinnor och män
    i fyrtio-, trettio- och tjugoårsåldern.

  516. Därför är jag optimistisk.
    Varför skulle jag inte vara det?

  517. Men låt mig avsluta genom att framföra
    en vädjan - min Nobelvädjan.

  518. Det är svårt att rädda hela världen-

  519. -men låt oss åtminstone fundera på
    hur vi kan förbereda vår egen lilla vrå.

  520. Vår litteraturvrå där vi läser, skriver,
    publicerar, rekommenderar, kritiserar-

  521. -och prisbelönar böcker.

  522. Om vi ska spela
    en viktig roll i framtiden-

  523. -om nuvarande och framtida författare
    ska blomstra-

  524. -tror jag
    att vi måste ha en större mångfald.

  525. Jag har
    två specifika aspekter i tankarna.

  526. För det första måste vi vidga
    vår gemensamma litterära värld-

  527. -och inkludera fler röster som inte
    hör de trygga i-landskulturerna till.

  528. Vi måste söka aktivt efter pärlor från
    ännu förbisedda litteraturtraditioner-

  529. -oavsett om författarna finns i fjärran
    länder eller i våra egna samhällen.

  530. För det andra får vi inte vara
    alltför trångsynta eller konservativa-

  531. -när det gäller
    vår definition av god litteratur.

  532. De unga har nya, ibland förvirrande,
    sätt att berätta viktiga historier.

  533. Vi måste vara fördomsfria, särskilt
    när det gäller genre och uttryckssätt-

  534. -så att vi kan vårda och hylla de bästa.

  535. I denna tid av illavarslande och
    ökande splittring måste vi lyssna.

  536. Litteratur och läsande
    kan rasera murar.

  537. Kanske kan vi t.o.m. finna en ny idé,
    en humanistisk vision, att enas kring.

  538. Till Svenska Akademien,
    till Nobelstiftelsen-

  539. -och det svenska folket som har gjort
    Nobelpriset till en lysande symbol-

  540. -för det goda
    vi människor strävar efter-

  541. -riktar jag mitt tack.

  542. Översättning: Elin Dahlqvist
    www.btistudios.com

Hjälp

Stäng

Skapa klipp

Klippets starttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.

Klippets sluttid

Ange tiden som sekunder, mm:ss eller hh:mm:ss.Sluttiden behöver vara efter starttiden.

Nobelföreläsning i litteratur 2017

Produktionsår:
Längd:
Tillgängligt till:

Hur skulle den skrivna skönlitteraturen ha en chans att mäta sig med filmens och televisionens slagkraft om den inte kunde erbjuda något unikt, något som andra gestaltningar inte kunde ge? Detta frågade sig Kazuo Ishiguro tidigt i sitt författarskap. Hör 2017 års Nobelpristagare i litteratur berätta om hur han inspirerades att skriva romaner som "Återstoden av dagen", "Never Let Me Go" och "Begravd jätte". Sara Danius introducerar. Inspelat på Svenska Akademien i Stockholm den 7 december 2017. Arrangör: Nobelstiftelsen och Svenska Akademien.

Ämnen:
Svenska > Litteraturhistoria och författarporträtt
Ämnesord:
Engelsk litteraturhistoria, Författare, Ishiguro, Kazuo, 1954-, Litteraturvetenskap, Nobelpriset i litteratur, Nobelpristagare
Utbildningsnivå:
Högskola

Alla program i UR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Nobelföreläsning i litteratur 2017

Hur skulle den skrivna skönlitteraturen ha en chans att mäta sig med filmens och televisionens slagkraft om den inte kunde erbjuda något unikt, något som andra gestaltningar inte kunde ge? Detta frågade sig Kazuo Ishiguro tidigt i sitt författarskap. Hör 2017 års Nobelpristagare i litteratur berätta om hur han inspirerades att skriva romaner som "Återstoden av dagen", "Never Let Me Go" och "Begravd jätte". Sara Danius introducerar. Inspelat på Svenska Akademien i Stockholm den 7 december 2017. Arrangör: Nobelstiftelsen och Svenska Akademien.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Jeffrey C Hall, medicin

Sedan länge har det varit känt att växter, djur och människor har en inre biologisk klocka. Genom experiment på bananflugor har årets tre amerikanska Nobelpristagare kartlagt de gener som ligger bakom och styr vår dygnsrytm. Jeffrey C. Hall berättar om sina upptäckter. Inspelat i Aula Medica i Solna den 7 december 2017. Arrangör: Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Michael Rosbash, medicin

Michael Rosbash, en av årets tre Nobelpristagare i fysiologi eller medicin, berättar om sitt forskningsarbete som lett fram till upptäckten av den biologiska klocka som styr sömn, hormonnivåer, kroppstemperatur och ämnesomsättning. Hans forskning har bland annat visat på ett starkt samband mellan väl fungerande dygnsrytm och hälsa. Inspelat i Aula Medica i Solna den 7 december 2017. Arrangör: Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Michael W Young, medicin

2017 års Nobelpristagare i medicin, Michael W. Young, berättar om hur han byggde vidare på sina kollegors upptäckt. Jeffrey Halls och Michael Rosbash upptäckte den gen som ligger bakom dygnsrytmen som allt levande har. De tre forskarna kunde genom försök på bananflugor kartlägga och identifiera generna och mekanismerna som styr det självreglerande urverket i våra celler. Inspelat i Aula Medica i Solna den 7 december 2017. Arrangör: Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Rainer Weiss, fysik

Rainer Weiss berättar om forskningen som lett till Nobelpriset i fysik 2017. Den 14 september 2015 observerades för första gången universums gravitationsvågor. Vågorna, som Albert Einstein förutspådde hundra år tidigare, kom från en kollision mellan två avlägsna svarta hål. Det tog 1,3 miljarder år för vågorna att färdas till LIGO-detektorn i USA. Gravitationsvågor är ett helt nytt sätt att se de våldsammaste händelserna i rymden, och testa gränserna för vårt vetande. Inspelat den 8 december 2017 på Stockholms universitet, Stockholm. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Barry C Barish, fysik

Barry C. Barish berättar om forskningen som lett till Nobelpriset i fysik 2017. Den 14 september 2015 observerades för första gången universums gravitationsvågor. Vågorna, som Albert Einstein förutspådde hundra år tidigare, kom från en kollision mellan två avlägsna svarta hål. Det tog 1,3 miljarder år för vågorna att färdas till LIGO-detektorn i USA. Gravitationsvågor är ett helt nytt sätt att se de våldsammaste händelserna i rymden, och testa gränserna för vårt vetande. Inspelat den 8 december 2017 på Stockholms universitet, Stockholm. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Kip S Thorne, fysik

Kip S. Thorne berättar om forskningen som lett till Nobelpriset i fysik 2017. Den 14 september 2015 observerades för första gången universums gravitationsvågor. Vågorna, som Albert Einstein förutspådde hundra år tidigare, kom från en kollision mellan två avlägsna svarta hål. Det tog 1,3 miljarder år för vågorna att färdas till LIGO-detektorn i USA. Gravitationsvågor är ett helt nytt sätt att se de våldsammaste händelserna i rymden, och testa gränserna för vårt vetande. Inspelat den 8 december 2017 på Stockholms universitet, Stockholm. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Richard Henderson, kemi

Nobelpriset i kemi 2017 tilldelades Jacques Dubochet, Joachim Frank och Richard Henderson för utveckling av kryoelektronmikroskopi för högupplösande strukturbestämning av biomolekyler i lösning. Metoden har tagit biokemin in i en ny era. Här berättar Richard Henderson om sin forskning. Inspelat den 8 december 2017 på Karolinska institutet, Stockholm. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Jacques Dubochet, kemi

Nobelpriset i kemi 2017 tilldelades Jacques Dubochet, Joachim Frank och Richard Henderson för utveckling av kryoelektronmikroskopi för högupplösande strukturbestämning av biomolekyler i lösning. Metoden har tagit biokemin in i en ny era. Här berättar Jacques Dubochet om sin forskning. Inspelat den 8 december 2017 på Karolinska institutet, Stockholm. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Spelbarhet:
UR Skola
Längd:
TittaUR Samtiden - Nobelföreläsningar 2017

Joachim Frank, kemi

Nobelpriset i kemi 2017 tilldelades Jacques Dubochet, Joachim Frank och Richard Henderson för utveckling av kryoelektronmikroskopi för högupplösande strukturbestämning av biomolekyler i lösning. Metoden har tagit biokemin in i en ny era. Här berättar Joachim Frank om sin forskning. Inspelat den 8 december 2017 på Karolinska institutet, Stockholm. Arrangör: Kungliga Vetenskapsakademien.

Produktionsår:
2017
Utbildningsnivå:
Högskola
Beskrivning
Visa fler

Mer högskola & svenska

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Titta UR Samtiden - Stockholm Literature 2015

Binyavanga Wainaina

Binyavanga Wainaina läser en vindlande berättelse om fraktaler, kärlek, tennis, stroke och flygresor mellan Amerika och Afrika. Han är en öppet homosexuell författare i Kenya, ett land som har förbjudit homosexualitet. Inspelat den 25 oktober 2015 på Moderna museet i Stockholm. Arrangör: Stockholms litteraturfestival.

Spelbarhet:
UR Skola
Längd
Lyssna Bildningsbyrån - Kina

Poesin i blodet

Poesi betyder ordets tempel på kinesiska. Den kinesiska poesitraditionen sträcker sig flera tusen år tillbaka och är alltjämt levande. Vi möter forskare, poeter och poesiälskare.

Fråga oss