2000-talet inleddes med ett uppsving
för dagboksformen i Sverige.

Efter en kort nedgång
ser vi åter en ökning-

-av barn- och ungdomsböcker
i dagboksform.

Jag heter Hanna Liljeqvist och
jobbar på Svenska barnboksinstitutet.

Jag ska prata om dagboksromaner
för barn och unga.

"Kära dagbok."
Så börjar många barnböcker.

Dagboksformen har länge varit populär
i barn- och ungdomslitteratur.

Som Maria Nikolajeva påpekar i
artikeln "Det självutlämnande jaget"-

-var det först på 70- och 80-talet-

-som dagboksformen slog igenom
i svensk barn- och ungdomslitteratur.

Då kom flera dagboksserier
som betraktas som klassiker-

-som Barbro Lindgrens Hemligt-trilogi
och Viveca Lärns böcker om Mimmi.

En annan klassisk serie från perioden
är "Berts dagbok".

2015 kom första delen i en ny,
omarbetad version-

-och 2016 kom andra delen, "Berts
dagbok 2", vars omslag vi ser här.

Nikolajeva noterar ett uppsving
för dagboksformen i Sverige-

-i början av 2000-talet.

Hon kopplar det till
"påverkan från utländsk litteratur".

Ett exempel är serien "En prinsessas
dagbok" från början av 2000-talet.

En annan utländsk serie
som bidragit på senare år-

-är Jeff Kinneys
"Dagbok för alla mina fans".

Nikolajeva ser dagboksformen
som en följd av ett intresse-

-för det självbiografiska
och dokumentära.

Att vi läser memoarer och bloggar
som aldrig förr påverkar utgivningen.

Hur ser det ut nu? Hur många böcker
i dagboksform ges ut i Sverige?

Har de några gemensamma nämnare?

Då vi ser ett generellt fokus
på normer och inkludering-

-är det relevant
att titta på berättarna.

Vilka är de? Hur beskriver de sig?

Vad nämner de och vad nämner de inte?

Teknologi och it kan sättas
i relation till årets dagböcker.

Sådant blir vanligare
i barn- och ungdomsböcker-

-men är det fortfarande papper
och penna som gäller i dagböckerna?

De här frågorna kommer jag
att ta upp i min föreläsning.

2000-talet inleddes med ett uppsving
för dagboksformen.

Efter en kort nedgång ser vi nu åter
en ökning av böcker i dagboksform.

2016 utkom ett tjugotal titlar, där
nästan alla är mellanåldersböcker.

Översättningar är vanligare
än original-

-och engelskan dominerar
som originalspråk.

Ungefär hälften av böckerna
är fortsättningsdelar i bokserier.

I år har det kommit tre nya titlar
i "Nikkis dagbok"-

-bl.a. "Hur du gör din egen dagbok".

I den blir Nikkis värsta mardröm sann
när hon tappar bort sin dagbok.

Den har också
ett lite speciellt upplägg.

Berättelsen om jakten på dagboken
varvas med tomma sidor.

De uppmanas läsaren att fylla i
med egna anteckningar-

-under hjälpsamma rubriker som:
"Vad är du mest stolt över?"

Det har också kommit tre titlar
i "Dagbok för alla mina fans"-

-varav två återutgivna.

"Satsa allt" är den elfte
och senaste delen om Greg.

Han spelar bland annat in
en skräckfilm.

Som SBI noterade förra året-

-har "Dagbok för alla mina fans"
gett upphov till mycket i samma stil.

Den som vill veta mer
om den effekten-

-kan läsa om den i årets och förra
årets bokprovningsdokumentation.

Med tanke på årets fokus
på normer och inkludering-

-är det intressant
att titta på vem som berättar.

Könsfördelningen slår en, då vi ser
dubbelt så många flickberättare.

En anledning till
att könsfördelningen sticker ut-

-är att dagboksskrivarna själva
ofta är noga med att definiera sig.

Ett exempel är "Project Prep:
Lanseringen av en modeapp".

Den inleds så här:

"Tjugo fakta om mig.
Ett: Jag är 13 år. Två: Tjej."

När berättaren inte själv beskriver
sig så görs det ändå tydligt-

-inte minst
genom en genusstereotyp inramning.

Heteronormen är mycket stark.

Det blir extra märkbart då
kärlek ofta spelar en central roll.

Med några undantag är normen att
pojkar och flickor umgås var för sig.

Ofta visar redan omslaget om
det är en flick- eller pojkberättare.

Omslagen med flickor
går i rosa, lila och röda toner.

Klotterdetaljer,
som hjärtan och stjärnor, är vanligt.

Huvudkaraktären är avbildad
på i princip alla omslag.

Det finns ett undantag,
och det återkommer jag till.

På de omslag där flickberättarna
är avbildade har alla långt hår.

Bland pojkberättarna ser vi rött
och gult, men inte rosa och lila.

Vi ser inte heller
lika mycket klotterdetaljer.

Precis som med flickberättarna
avbildas huvudkaraktären gärna.

För att fortsätta på hårspåret
ser vi bara kortklippta karaktärer.

Berättarnas könsidentitet lämnas inte
särskilt öppen för tolkning-

-och det speglas
inte minst i omslagen.

Varför är berättarnas könsidentitet
så starkt framhävd och stereotyp?

Nikolajeva menar att självdefinition
är något av en konvention i genren.

Kön, namn och ålder
blir viktiga att betona.

En annan förklaring är att dagboks-
författande länge sågs som kvinnligt.

Anspelningar på det
finns i "Berts dagbok"-

-både i de tidigare utgåvorna
och i den nya versionen.

Bert menar att han bryter mot lagen
om att pojkar inte får skriva dagbok.

"Dagbok för alla mina fans"
inleds med att Greg bestämt hävdar-

-att han skriver loggbok -
absolut inte dagbok.

Parallellen mellan dagböcker
och femininitet-

-är inte lika tydlig i den svenska
utgåvan som i originalversionen.

På första sidan illustreras
vad Greg befarar ska hända-

-om han ertappas
med att skriva dagbok.

Han blir knuffad och kallad tönt.

På engelska blir han kallas "sissy",
vilket anspelar mer på femininitet.

Pojkberättarna
rättfärdigar gärna sin dagbok-

-genom att hävda
att den ska offentliggöras-

-inte sällan som självbiografi.

Självbiografin har ofta betraktats
som maskulin, polerad och offentlig-

-där den feminina dagboken
är splittrad och privat.

Ett exempel är "Skolans hjälte"-

-del ett
i "Den otursförföljde Max Crumbly".

Max blir inlåst i sitt skåp
och skriver ner det som hänt-

-som bevismaterial ifall han inte
tar sig ut levande.

Så här beskriver Max sin dagbok:
"'Den otursförföljde Max Crumbly'"-

-"är en återgivning
av mina upplevelser i skolan."

Redan från början är det tydligt
att den ska offentliggöras.

Exemplen är humoristiska men speglar
att bilden av den feminina dagboken-

-är något alla berättare
måste förhålla sig till.

Tendensen är att flickberättare
gärna anspelar på det feminina-

-medan pojkberättarna
markerar distans.

Resultat blir detsamma:
stereotypa framställningar-

-där det blir viktigt att betona
att man är: "Ett: 13 år. Två: Tjej."

Det egna utseendet
tar ofta mycket plats i dagböckerna.

Berättaren beskriver sig själv
i detalj-

-ofta för att visa
hur ful och onormal hen känner sig.

Flera exempel finns i "Jennas första"
i serien "Dagbok för utvalda".

Jenna beskriver sina små, röda ögon.

Hon avslutar en lång beskrivning
med att konstatera:

"Jag skulle kunna få jobb
som skräckfilmsmonster."

Hon beskriver sitt ansikte som "vitt,
till gränsen mot grått, eller lila".

Kommentaren är humoristisk
men intressant-

-eftersom det är ovanligt att en
vit karaktär nämner sin egen hudfärg.

I dagböckerna nämns ofta hårfärg
och ögonfärg, men inte hudfärg.

Ett undantag är berättaren Zeni
i "Rälständer och lösgommar".

Om en annan karaktär säger Zeni: "Vår
hud har samma varma, bruna nyans."

Hudfärg spelar också roll
i handlingen.

Zeni ska praoa på ett äldreboende
och oroar sig för konstiga blickar-

-på grund av sin hudfärg.

Värt att notera är att det är
den enda boken med flickberättare-

-där huvudkaraktären inte
är avbildad på omslaget.

Över lag är det traditionella ramar
som gäller-

-inte minst
i själva dagboksskrivandet.

I nästan hälften av titlarna framgår
det att berättaren skriver för hand.

Även när själva texten inte
ger någon ledtråd-

-för ofta grafiska element tankarna
till penna och papper.

Två vanliga varianter ser vi här.

Man kan göra
som med "Happy Ending, liksom?"-

-och inkludera bilder
på dagböcker och pennor-

-eller som med "Jennas första",
där hela boken ser ut som en dagbok.

Man kan också få inlagan
att likna en dagbok-

-som i "Dagbok för alla mina fans"
och "Nikkis dagbok"-

-där sidorna är linjerade.

Alla referenser till papper och penna
är intressanta-

-med tanke på att alltmer
av både barns och ungas vuxna...

Alltmer av barns och vuxnas skrivande
sker elektroniskt.

Teknologi och it är också vanligare
i barn- och ungdomsutgivningen.

En förklaring är
att de här referenserna-

-bidrar till illusionen av
att det är en riktig dagbok.

En annan är att en dagbok ger frihet
gällande illustration och form.

Man kan leka med typsnitt
som liknar handskriven text-

-och få det att se ut som om
berättaren själv står för bilderna.

Dagboksromanen ser ut på olika sätt,
men tycks alltid vara lika populär.

Tack.

Textning: Per Lundgren
www.btistudios.com