Jag tycker att den situation som
Majgull har beskrivit är intressant-

-för den utgör en skarp kontrast
till den bild vi har av Sverige:

Där har det alltid varit så bra.

Så.

Okej, Almudena.

Miriam i Majgull Axelssons roman
"Jag heter inte Miriam"...

Ja, ni skrattar.
Min dotter heter Miriam.

Hon tiger för sin familj i 70 år–

–om vad hon har varit med om
i sitt liv och vem hon är.

Hon tiger om de värsta övergreppen
i Auschwitz och Ravensbrück–

–men också hemma i Sverige
i det trygga Jönköping.

Hon tiger och försöker glömma.

Vad vill du säga till en sån person
som Miriam? Jag vet att för dig...

Hela ditt författarskap handlar om
att vi inte ska glömma.

Ja.

Det är ju så att...

Spaniens mor- och farmödrar
höll sig också tysta.

Det är det största problemet
för oss barnbarn.

Far- och morföräldrarna pratade inte.

Mitt skrivande ska vara en motkraft
till den tystnad och glömska-

-som de nya makthavarna ville uppnå
när diktatorn hade dött.

Man försökte då övertyga
det spanska folket om-

-att det var bättre
att vara tyst och glömma-

-och att man kunde bygga en framtid
på glömskan. Det var ett misstag.

Många av dagens problem i mitt land
har sitt ursprung i den tystnaden.

I "Manolitas tre bröllop"–

–så förs ju... Det är en familj
där man faktiskt berättar.

En familj?

Jaha.

Det är en familj där man berättar...
Eller man berättar inte.

Det är en familj som upplever
det tragiska slutet på kriget.

Manolita är en väldigt ung flicka-

-som tillhör den typ av spanjorer-

-som, när de får barnbarn, berättar.

Manolita hade säkert berättat
om sitt liv för sina barnbarn.

Men jag ser henne inte... I romanen
får man inte följa henne då.

Hon får barnbarn mot slutet, men
boken handlar om hennes överlevnad.

I början av romanen är Manolita ung.
Hon är väldigt alldaglig.

Hon är ingen vanlig hjältinna.

Hon är varken söt eller ful,
lång eller kort.

Hon är inte överdrivet intelligent
och har inga speciella förmågor.

Ändå är det så att när hon blir ensam-

-när hon förlorar sin pappa
och inte får bo kvar i sitt hus-

-när hon blir av med familjens företag-

-så lyckas hon ta hand om sina syskon.

Hon lyckas vinna ett krig som går ut på
att överleva till nästa dag.

Det är en dag i taget.

Manolita är en överlevare.
Mina favoritfigurer är överlevare.

Jag tror inte
att man kan ägna sig åt nånting-

-som är mer beundransvärt
och djupt mänskligt än överlevnad.

Majgull, känner du igen Miriam och
andra gestalter i den beskrivningen?

Det gör jag nog, i det här
att hon också är väldigt vardaglig.

Men att hon döljer sin identitet
är en absolut nödvändighet.

Fram till 1954 hade vi faktiskt
invandringsförbud för zigenare–

–som det hette då, alltså romer.

Det var förbjudet för romer
att komma in i landet.

Det gällde även svenska medborgare.
Om de reste bort kom de inte in igen.

Vi hade ett så oerhört förtryck
av just den här folkgruppen–

–i ett samhälle
som byggde på principen–

–att vi inte skulle ha några
kelgrisar och inte några styvbarn.

Vi hade styvbarn precis hela tiden.

Om inte Miriam hade känt det här
på sig när hon kom till Sverige–

–om hon behållit
sin judiska identitet–

–så hade hon tvingats ut på vägarna
och inte fått det lyckliga liv–

–som hon fick tack vare sin tystnad
och sina lögner.

Sen när hon är 85 år,
så gör det inte så stor skillnad.

Då kan hon berätta hur det
egentligen var för sitt barnbarn.

–Fast det är inte lätt då heller.
–Nej, det är inte lätt.

Jag vet att det var många överlevare
från lägren–

–som hade oerhörda svårigheter
med att berätta efteråt.

En kvinna sa:

"Pappa satt vid den ena sidan av
bordet och pratade oupphörligen"–

–"om att han hade flyttat in i det
gamla zigenarlägret i Auschwitz"–

–"omedelbart efter det att zigenar–
natten ägde rum i augusti 1944."

Det var då man gasade 4 000 zigenare,
eller romer, på en enda natt.

Han pratade oupphörligen om det. Vid
andra änden av bordet satt modern.

Hon sa inte ett ord om vad hon hade
upplevt under denna flickas uppväxt.

Jag tror att det är individuellt–

–hur man förhöll sig
till det förflutna bland överlevarna.

Men det viktigaste var
att de var överlevande.

–Miriam är också en överlevare.
–Hon är en utpräglad överlevare.

Hon vet precis
hur hon ska göra för att klara sig.

Ändå känns hennes egen överlevnad
stundtals totalt oviktig för henne.

Det viktigaste för henne var att
Didi, hennes bror, skulle klara sig.

Han klarade sig inte, och det gjorde
inte många av barnen i Auschwitz–

–eftersom...

...de dog undan
så kvickt av undernäring.

Det var framför allt i zigenarlägret–

–som den där förfärliga sjukdomen
spred sig. Noma.

Den innebär att bakterierna i
munhålan ger sig på den egna kroppen–

–och gräver hål, helt enkelt.

Jag har sett
doktor Mengeles egna bilder–

–på hur de faktiskt hade
hål i kinderna.

Man kunde se kindtänderna
även när de hade munnen stängd.

Det här är ju en scen som också finns
i "Manolitas tre bröllop"–

–på nunneklostret med syskonen.

Båda de här romanerna handlar om
storasyskon som tvingas bevittna–

–hur deras småsyskon
utsätts för övergrepp.

I mitt fall är det så att berättelsen
om Isabel Perales...

Hon finns på riktigt och bor
i Madrid. Hon är närmare nittio år.

Det var hon
som fick mig att skriva boken.

Jag har skapat en storasyster
till Isabel. Manolita är fiktiv.

Men Isabel finns på riktigt, och jag
skildrar Isabels sanna berättelse.

För tio år sen hade vi
en hyllningsfest för republikaner.

Jag är republikan och framträder
ibland till förmån för republiken.

Vid en sån tillställning
träffade jag en kvinna.

Hon var väldigt vacker, välklädd
och snyggt sminkad.

Hon såg ut att vara tjugo år yngre
än hon var.

Jag kunde inte tro
att hon hade upplevt den tiden.

Hon gick fram till mig och frågade
om jag var Almudena Grandes.

Hon frågade om jag hade hört talas
om Francotidens barnslavar.

"Nej", sa jag.
Då bad hon om min adress.

Jag gav henne den och trodde
att hon skulle skicka mig nånting.

I stället dök hon upp
en dag klockan tolv på dagen.

Jag bjöd henne på te
och hon berättade sin historia.

Jag blev så berörd av berättelsen-

-att jag insåg att jag var tvungen
att återberätta den.

När Isabel var fjorton lyckades hennes
styvmor, som var en politisk fånge-

-få in henne och hennes lillasyster
på en skola i Bilbao.

Isabel trodde att hon skulle
få studera. Så var det tänkt.

Den där lagen var till för
att flickorna skulle få utbildning.

Men i praktiken ägnade Isabel
två år åt att jobba.

Hon tvättade och strök lakan,
dukade åt hotell och restauranger.

Nunnorna tog betalt för det jobbet.
Flickorna fick inga pengar alls.

Eftersom tvål var dyrt i Spanien då,
så tvättade de med tvättsoda.

Den tog bort fläckarna,
men huden tog skada.

Isabel är i dag åttio, nästan nittio-

-och hennes hud är fortfarande
deformerad på grund av medlet-

-som hon jobbade med
åtta timmar om dagen som barn.

Majgull nämnde förut
styvbarn och kelgrisar.

Det slår mig
att alla kanske inte längre vet–

–att det är
ett citat av Per Albin Hansson.

Det är
Per Albin Hanssons folkhemstal.

1928 sa han att vi skulle ha ett
samhälle utan kelgrisar och styvbarn.

Det skulle vara folkhemmet.
Själv är jag uppväxt i en familj–

–där min pappa var mer eller mindre
religiöst troende socialdemokrat.

Det var som att växa upp
i ett politiskt seminarium.

Vi talade ständigt politik
i min familj.

Och under rätt många år trodde jag
att jag levde i ett samhälle–

–där det inte fanns styvbarn och
kelgrisar. Mitt liv var ett bevis på–

–att det inte längre
fanns några styvbarn.

Pappa hade varit ett styvbarn som
inte fick studera, men det fick jag.

Jag var ju född vid rätt tid.

Det jag inte såg och det jag inte
förstod på 1950– och 1960–talet–

–var hur väl vi dolde
styvbarnens existens i Sverige.

Men vi hade gott om styvbarn. Vi hade
de tvångssteriliserade kvinnorna.

Vi tog inte bort lagen om tvångs–
sterilisering förrän på 1970–talet.

Vi hade romerna,
som inte hade några rättigheter alls–

–förrän Katarina Taikon
lärde sig läsa–

–och hittade en avskrift av FN:s
deklaration om mänskliga rättigheter–

–och upptäckte att ingen av rättig–
heterna var applicerbara på henne.

Och så vidare.

Det fanns hela tiden styvbarn,
men vi var skickliga–

–på att dölja detta
för oss själva och andra.

Och så var vi så oerhört stolta över–

–att vi på bara 10 år,
mellan 1950 och 1960–

–lyckades höja industriarbetarnas
reallöner med över 100 procent.

Vi i arbetarklassen övergick
från att äta inälvsmat och sill–

–till att plötsligt kunna servera
slottsstek på söndagarna.

Allt detta var fantastiskt.
Det var enastående bra för oss.

Men vi såg inte
de vi lämnade efter oss.

Det måste vara lite... Om man inte
var republikan i de gamla Spanien–

–så måste det ha varit lite: "Oj,
finns alla de här människorna också?"

Jag tycker att den situation som
Majgull har beskrivit är intressant-

-för den utgör en skarp kontrast
till den bild vi har av Sverige.

Vi tror
att det alltid har varit så bra här.

Men det är väldigt olikt mitt land.

I mitt land hade vi ett krig.
Det var en statskupp-

-som satte stopp
för Spaniens utvecklingsmöjligheter-

-och möjlighet att uppnå jämlikhet.

Det var ett fattigt land-

-där man hade lagar
som var gamla och orättvisa.

På bara några få år utvecklades
med våldsam kraft...

Den andra republiken var rena undret.

De spanska kvinnorna
blev världens mest moderna kvinnor.

De var de tredje som fick rösträtt.
Man byggde 30 000 skolor på tre år.

Det låg mycket hårt arbete bakom det.
När man äntligen kunde skönja ljuset-

-kom statskuppen
som satte stopp för alltihop.

I Spanien utgjorde "de andra"
mer än hälften av landets befolkning.

De var ingen minoritet, utan en
majoritet. Så var det i fyrtio års tid.

Republiken hade stöd
hos mer än hälften av befolkningen.

Ändå förlorade de både kriget
och framtiden. Det är annorlunda.

Då tänker jag att fattigdomen,
som är temat för båda er–

–vare sig det är
50 eller 5 procent av befolkningen...

Så här säger Manolita
i "Manolitas tre bröllop":

"Misär föder misär. Fattigdom föder
snålhet. Elände föder likgiltighet"–

–"och kärleken
höll på att förvandla mig"–

–"till en egoistisk, småsint
och girig människa."

Det är ju inte riktigt sant.

Du sa ju
att hon inte ser nåt särskilt ut.

Samtidigt blir män
intresserade av henne.

Man förstår att hon har
en väldigt skev bild av sig själv.

Hon har också en skev bild av sig
själv som människa. Hon är generös.

Jag vet inte. Det som definierar
Manolita är nåt ganska vanligt.

Hon har en bror som är så snygg
att han kallas "snygge Antonio".

Hon är en alldaglig tjej som är
syster till snygge Antonio.

Detta präglar på nåt sätt
hela hennes liv.

Manolita är framför allt
en kvinna som är högt skattad-

-inte för att hon är vacker
eller mer eller mindre attraktiv-

-eller för att hon har en viss
självbild. Hon är mycket modig.

Och man sätter stort värde på henne.
Det är så hon är.

Under läsningens gång kanske man
finner henne vacker. Jag hoppas det.

Då har man förälskat sig i henne,
och hon blir vackrare och vackrare.

Nu ska jag berätta en annan sak.

I början av romanen kallas Manolita
"fröken räkna-inte-med-mig".

I hennes familj skaffar alla,
när kriget börjar-

-ett roligare jobb än det de hade
innan. Hon får göra alla trista jobb.

Hon lagar mat, hon står i affären
och hon tar hand om syskonen.

När hennes bror ber henne
gå med i hans kommunistiska grupp-

-så säger hon: "Räkna inte med mig."
Det blir hennes smeknamn.

Under romanens gång förvandlas hon-

-till en kvinna som alla kan räkna med.

Det som får henne att förändras
är kön till fängelset.

Min roman handlar om ett fängelse.

Men det viktiga är inte vad som sker
där inne, utan vad som sker utanför.

Kvinnor står och köar med paket
som de ska ge till fångarna.

I stället för att vara besegrade,
ledsna och förödmjukade-

-så upptäcker Manolita att de,
i kön till fängelset, kan skratta.

De utvecklar vänskap och de skämtar.

De byter recept.

De lär Manolita att glädjen är
ett sätt att göra motstånd-

-och att glädjen är ett vapen
som är starkare än hatet.

De kvinnorna är en konstant nagel i ögat
på fångvaktarna-

-för de säger till dem
att de är omöjliga att kuva.

När Manolita säger att misär föder
misär och fattigdom föder snålhet-

-så säger hon också att kriget
rymmer det bästa och det sämsta.

För henne är kön till fängelset
en märklig variant av det bästa.

Det är nåt som händer
i "Jag heter inte Miriam" också.

I och för sig brukar jag hävda att
lidandet inte förädlar. Det förstör.

Vi ska se till att människor inte
lider. Då blir det bättre för alla.

Men, visst, inne i Ravensbrück
hittar Malika, som har blivit Miriam–

–en romsk kvinna som låtsas vara
judinna, en solidaritet–

–som framför allt kommer
från de norska politiska fångarna.

Men mitt i den solidariteten
finns det också oerhörda fördomar–

–för det finns en hierarki bland
kvinnorna i koncentrationslägret.

Den är deras egen,
inte SS eller tyskarnas.

Den hierarkin säger
att de politiska fångarna är finast.

Därefter kommer judarna och därefter
kommer kriminella och prostituerade.

Gissa vilka som hamnar längst ner.

De som alltid
hamnar längst ner i Europa.

När Miriam hör–

–Else nonchalant säga, om en romsk
kvinna som blir misshandlad–

–"zigenare,
det vet man ju hur de är"–

–så brister hennes tilltro
till andra människor fullkomligt.

Det är det som gör det möjligt
för henne att bära sin identitet–

–som en hemlighet i mer än 70 år.

Just den enda repliken:
"Zigenare, det vet man ju hur de är."

Hur många gånger har vi inte
hört den typen av repliker–

–bland oss själva här i Sverige?

Samtidigt möter hon
en enorm generositet i lägret.

–Från Else?
–Ja, och från andra.

De delar sina sista brödbitar.

–De räddar livet på varann.
–De bildar små grupper.

De bildar grupper för att överleva,
för ingen överlever på egen hand.

Men det är
väldigt begränsade grupper.

Utanför den gruppen är det ett
vilt slagsmål gentemot alla andra.

En kvinna som jag träffade i Bryssel
sa att Ravensbrück var ett dårhus–

–därför att alla slogs mot alla.

Det enda sättet att klara sig–

–var att man hade en kompis,
en god vän.

Det finns också... Almudena
pratar om glädjen och skrattet–

–som en form av motstånd.

I en scen har flyktingarna från
Ravensbrück kommit till Småland–

–där de äntligen får spela på piano.

Det är lite samma sak.

Det var polska flickor som i stor ut–
sträckning kom till Aneby i Småland.

De blev faktiskt...

Det finns ett litet konserthus
i denna väldigt lilla by.

Aneby har ett jättefint konserthus.

Där inkvarterades flyktingarna
från de vita bussarna.

De var polskor. Det säger sig självt–

–att när det stod en flygel där inne,
så började nån spela Chopin.

Chopin är fortfarande
oerhört viktig i Polen.

Det är naturligtvis
en dröm om skönhet som finns där.

Men ingen i den här berättelsen
är entydigt ond eller god.

Bland de polska fångarna,
eller flyktingarna–

–så finns det fortfarande
en massa kluvna känslor–

–inför både romer och judar.

På samma sätt är det
med de politiska fångarna.

Det finns kluvna känslor inför alla.

Det Miriam gör är
att hon hukar sig, hukar sig–

–och fortsätter att huka sig livet ut
för att överleva.

Sen får hon i och för sig ihop det
med en tandläkare i Nässjö.

När jag växte upp var det tandläkarna
som hade det bäst i hela Nässjö.

Hon kunde få en tandläkare, och så
får hon minkpäls och pärlhalsband.

Hon får det materiellt sett
väldigt bra.

Men hon vågar knappt lyssna
på Chopin.

I "Manolitas tre bröllop"
spelar dansen ungefär samma roll.

Men även i "Manolitas tre bröllop"
finns det ett piano.

Isabel Perales är lycklig när hon
befinner sig i ett kloster i Bilbao.

Där är det en nunna
som spelar Gounods "Ave Maria".

Hon sjunger den för henne,
och även ett Bachpreludium.

Dansen är Antonios räddning.

Romanen börjar-

-när en flamenco-grupp-

-som består av dansare
och folk som klappar händerna-

-gömmer Manolitas kommunistiska bror
under scenen.

Det där är väldigt komiskt-

-och det kan verka exotiskt,
men så gjorde man ofta.

Så gjorde man ofta-

-för det var så att teatern
och flamenco-grupperna-

-där man arbetade med scenkonst,
var inte bara väldigt solidariska-

-utan de hade också
goda möjligheter att hjälpa till.

De sminkade dem, gav dem nya
kläder och flyttade omkring dem.

Romanen börjar vid en flamenco-scen.

Dansen och musiken är ett sätt
att komma in på berättandet.

Båda ni hänvisar till verklighets–
bakgrunden i era berättelser.

Och ni har båda riktiga personer
som har varit med om allt det här.

Det är viktigt för er
med den dokumentära bakgrunden.

Ändå väljer ni båda väldigt...

...romantiska berättelseformer,
kan man väl säga.

De är storslagna,
med mycket passion och lidelse.

Är berättelsen...

Är berättelsen själv en läkeprocess,
ett sätt att göra motstånd?

Eller är det lättare att få folk
att lyssna till det outhärdliga–

–om man klär det i en romanform?

Jag tror ju faktiskt
att det är läkande.

Det är oerhört läkande
för författaren.

Om det är det för läsaren
vet jag inte.

Jag tar mina egna våndor
och funderingar–

–kring det samhälle jag har levt i
och den värld jag har levt i–

–och så lägger jag det på läsarna.

Och det verkar ju som
att de tar emot det.

Almudena?

Enligt Mario Vargas Llosa bekämpar
man sina demoner då man skriver.

Vi skriver
för att bekämpa våra egna demoner.

Jag tror att fiktionen,
eller litteraturen-

-tillhör känslornas sfär.

Det som jag söker när jag läser en bok-

-är inte att få mer kunskap
och bli visare.

Jag vill känna nåt.

Jag vill bli en annan än den jag var
innan jag läste den.

Det är litteraturens sanna natur,
pakten mellan läsare och författare.

Därför kan litteraturen göra-

-att läsarna känner-

-sitt hemlands historia
och vad deras förfäder var med om.

Det blir mycket klarare
än när man läser en bok om historia.

En bra bok berättar alltid om ditt liv.

En bra bok talar om dig-

-även om författaren finns
på andra sidan historien-

-eller i andra änden av världen.
Om den berör handlar den om ditt liv.

Därför är det så att för att berätta
de här fruktansvärda historierna-

-som flera samhällen upplevt, i mitt
fall en svår tid i ett svårt land...

Jag tror att det är lättare att
komma in, förstå och ta sig framåt-

-via fiktionen än via
en historie- eller reportagebok.

Tack så mycket för oss.

Översättning: Marie Ekenstav
www.btistudios.com

Textning: Marie Ekenstav
www.btistudios.com